Min man är från Norrbotten och jag har varit på besök där dagar då termometern har visat minus 30 grader. Man är inte så kaxig då. En mycket kall nyårsdag för några år sedan åkte vi bil från Kåbdalis till Boden. Det snöade lappvantar (decimeterstora flingor) och bilen krånglade. Jag kan säga att vi andades ut när vi till slut nådde civilisationen.

I Cecilia Ekbäcks första spänningsroman, I vargavinterns land, är året 1717 när Maja och hennes man och två döttrar kommer vandrande till Svartåsen. De bosätter sig i en stuga i skogen som ligger ganska långt från byn. Där ska de samsas med andra nybyggare och samer. En dag finner flickorna en död man i skogen …

Cecilia är mycket bra på att bygga upp den spännande historien om livet på 1700-talet i Lappland som är både fattigt och hårt. Det jag minns speciellt från I vargavinterns land är när en av flickorna ska åka skidor för att få hjälp av samerna och det är mycket kallt ute. Hon kämpar sig fram igenom skogen i mörkret och förfryser sin ena fot. Allt för att rädda sin familj. Så spännande!

Nu har jag precis börjat läsa I midnattssolen timme. Året är nu 1856. Tre personer har blivit mördade i en prästgård. Mineralogen Magnus Stille åker med ångbåten från Stockholm till Luleå och vidare till Svartåsen. Med sig har han en ung kvinna som har blivit bortskickad av sin far.

Kan historisk spänning bli mycket bättre än så här?

Titta på filmen där Cecilia Ekbäck berättar om hur det var att skriva I Midnattssolens timme, här.

Jag ser fram emot att sätta mig i läsfåtöljen i helgen med en kopp te och läsa vidare!

Trevlig helg!